Detta inlägg får ligga i bloggen eftersom hela äventyret hade ett mål, att hämta ett fiskedrag som väntat på mig i en så där 5 månader. Alltså i allra högsta grad fiskerelaterat.
Igår, lördag den 19 januari, fick jag med mig lillbrorsan, Nicke, på en ”liten promenad”. Med minusgrader i drygt en vecka visste jag att isarna låg tjocka på sjöarna och jag ville ta tillfället i akt och tog många flugor i en smäll. Spendera tid med brorsan och få lite frisk luft medan vi vandrar i skogen (att vandra i Tyresta Nationalpark är ingen lek när man går ifrån den ”plogade huvudleden”) och återfå ett fiskedrag som hängt i en gren i ett träd på en liten ö 5-6 meter ut i vattnet sedan augusti/september (3-4 meter djupt vatten så man vadar inte dit ut).
Vi gav oss iväg vid 13-tiden och termometern visade behagliga -13 grader celsius. Påpälsade och en ryggsäck packad med handduk, ombyte, isdubbar samt rep för Nicke att kasta ut till mig ifall isen trots allt skulle brista. Man ska aldrig underskatta en is, den förtjänar all respekt och försiktighet.
Tog bussen ner till Svartbäcken (missade bussen som går hela vägen ner till Tyresta By med 2 min). Därifrån gick vi till Tyresta By på 20 minuter och tog Barnvagnsslingan mot Bylsjön där vi sedan svängde av mot Stensjön där mitt drag hängde och väntade, hoppades jag i alla fall, någon annan kanske redan sett det och hämtat det(?). Promenaden längs den upptrampade/”plogade” leden tog kanske 40 minuter, vi knatade på ganska raskt och det var inte riktigt svår terräng då många gått upp denna relativt breda väg.
När vi kom fram till den punkt där vi var tvungna att vika av från den rensade vandringsleden (parkvakterna rensar genom att flytta undan fallna träd etc från leden för att man skall kunna vandra obehindrat) kom den riktiga utmaningen.
Denna del var inte röjd från fallna träd och snön var inte ”plogad” över huvud taget. Här var det bara att följa den upptrampade ”stig” som andra vandrare trampad upp och klättra över och krypa under fallna träd och grenar. Allt från halvsmala björkar till skapligt grova tallar låg med 10 meter mellan varandra. Denna sträcka av den breda, grusade (under snön givetvis) väg fram till den smala vandringsleden som utgör den resterande delen av vägen till Stensjön är runt 0,5-0,6 km lång och tar mig sommartid ca 20 min att knata i lugnt tempo. Idag tog det nästan det dubbla.
Till slut nådde vi slutet och nu var det 500 meter stig fram till det gamla branddrabbade området. Trots att det inte var mer än två, kanske tre personer som gått här före mig och brorsan så var denna sträcka ganska enkelt avklarad då det är ett relativt plant och öppet skogslandskap. När vi kom fram till det branddrabbade området började däremot den riktiga utmaningen, denna sträcka var inte förlåtande.
En liten panoramabild över ”öppningen” till det branddrabbade området
![]()
Men nog är det en vacker miljö, det råder det inga tvivel om!
![]()
Jag tittar ut över det kalla, vacka landskapet
![]()
Nicke tar sig en titt på det vackra snölandskapet
![]()
Denna sträcka tar mig mellan 15-20 minuter på sommaren att avverka, hela vägen genom brandområdet ner till sjön när jag knatar på. Idag var vi inte i närheten så snabba. Snön var knädjup titt som tätt och vi tog väl i runda slängor 45 minuter. Tiderna är nog inte helt exakta men ger en bild av hur utmanade terrängen var.
Nicke i en av de mer förlåtande delarna av sträckan
![]()
Till slut kom vi fram till Stensjön
![]()
Jag på väg ut till den där väl placerade lilla ön med sina tunna små träd
![]()
två decimeter ovanför mitt huvud hänger mitt drag kvar
![]()
Det var inte skönt att gå ut i t-shirt och tunn tröja i 14 minusgrader kan jag intyga. Men hellre det än min tunga jacka som hade sugit åt sig en enorm mängd vatten om isen brakat och överdelen av understället som hade varit skön att ha på sig efteråt. Isdubbar hänger stadigt runt halsen och min gamla huggkrok i handen som extra hjälp för att ta sig upp samt för att känna på isen. Skönt att huggkroken faktiskt kan fylla någon funktion eftersom jag inte gillar att använda den till fisk (köptes när jag var runt 12 och inte visste bättre).
Och där hänger den lille rackaren kvar
![]()
Min allra första Jerkbait, en Buster Jerk II i färgen Skitmörten. Alldeles ensam, frostig och kall
![]()
Nya krokar så är han redo för 2013![]()
![]()
Uppdraget fullföljt! Nu återstod bara att gå tillbaka. Att gå hit tog nästan 2,5 timmar. Nu började det dessutom att mörkna.
Tack och lov hade vi klar himmel och en lysande måne genom det branddrabbade området
![]()
Vägen tillbaka kändes kortare och snabbare, antagligen för att vi mindes ditvägen som lång och tung. Nu hade vi dessutom tiden mot oss, det blir fort mörkt i skogen. Att temperaturen nu låg på -15 kändes dessutom i fötter och händer efter att ha stått stilla nere vid ön. Så vi knatade på för att få igång blodcirkulationen och åtminstone avverka det öppna brandområdet innan solen försvann helt bakom träden och vi kommer in i skogen igen på andra sidan.
Brorsan hade inte som jag, fleecesula i skorna, och fick låna mina extrastrumpor och två ”Heat packs” att stoppa i sina skinnhandskar för att få upp värmen lite snabbare. Lagom till vi kom ut ur det branddrabbade området försvann det sista av solen ner bakom träden och vi kom inte många meter in i skogen innan vi var tvungna att ta fram ficklamporna.
Nicke, som gick bakom mig, lånade en liten ficklampa med 9 LED-lampor i som lyste upp marken framför honom och jag hade mitt axelremsbestyckade ”lastbilshellyse” som jag väljer att kalla den. Det är tre 2×1 mm ”stora” diodlampor som lyser upp allt framför sig gott över hundra meter fram. Denna lampa är jag grymt nöjd över. Fått av min fiskebroder Micke, tack som f_n!
inte så tung som den ser ut, trots att den drivs av fyra RL020-batterier
![]()
Inte lätt att tro att dessa tre små lampor kan lysa så starkt som de gör. Stå tre meter från en vit vägg, lys på den och det svider i ögonen.
![]()
Så liiiiten ^_^
![]()
Ett träd som såg creepy ut när vi såg det genom kameran på brorsans Galaxy S3, omgivna av totalt mörker. Värt att nämna är att trädet är ca. hundra meter bort och fotat medan jag lyser på det med lampan på 50% styrka.
![]()
Till slut kom vi fram till busshållplatsen i Svartbäcken och vi hade nu gått i 4,5 timme, avverkat nästan 14,5 km och var hungriga och trötta
![]()
Skegget (låter/ser, som ThePikeFather säger, bättre ut än ‘skägget’ ) frös till is under dessa 4,5 timmar
![]()
Insidan av kragen på jackan likaså![]()
![]()
Det var ju lagom kul att se termometern visa -5 idag, söndag och tänka tillbaka på gårdagens bravader men det var ett bra äventyr med lyckligt slut. Inte ens 15 minusgrader kan hindra mig från att hämta tillbaka ett fiskedrag och brorsan vek sig inte inför utmaningen att göra mig sällskap.
Vill tacka dig, älskade bror, för en riktigt trevlig och rolig dag!
Nu blev detta ett långt första inlägg men det får ni leva med![]()
Till nästa gång; Skitfiske på er.
/Patte
![]()
![]()
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Igår, lördag den 19 januari, fick jag med mig lillbrorsan, Nicke, på en ”liten promenad”. Med minusgrader i drygt en vecka visste jag att isarna låg tjocka på sjöarna och jag ville ta tillfället i akt och tog många flugor i en smäll. Spendera tid med brorsan och få lite frisk luft medan vi vandrar i skogen (att vandra i Tyresta Nationalpark är ingen lek när man går ifrån den ”plogade huvudleden”) och återfå ett fiskedrag som hängt i en gren i ett träd på en liten ö 5-6 meter ut i vattnet sedan augusti/september (3-4 meter djupt vatten så man vadar inte dit ut).
Vi gav oss iväg vid 13-tiden och termometern visade behagliga -13 grader celsius. Påpälsade och en ryggsäck packad med handduk, ombyte, isdubbar samt rep för Nicke att kasta ut till mig ifall isen trots allt skulle brista. Man ska aldrig underskatta en is, den förtjänar all respekt och försiktighet.
Tog bussen ner till Svartbäcken (missade bussen som går hela vägen ner till Tyresta By med 2 min). Därifrån gick vi till Tyresta By på 20 minuter och tog Barnvagnsslingan mot Bylsjön där vi sedan svängde av mot Stensjön där mitt drag hängde och väntade, hoppades jag i alla fall, någon annan kanske redan sett det och hämtat det(?). Promenaden längs den upptrampade/”plogade” leden tog kanske 40 minuter, vi knatade på ganska raskt och det var inte riktigt svår terräng då många gått upp denna relativt breda väg.
När vi kom fram till den punkt där vi var tvungna att vika av från den rensade vandringsleden (parkvakterna rensar genom att flytta undan fallna träd etc från leden för att man skall kunna vandra obehindrat) kom den riktiga utmaningen.
Denna del var inte röjd från fallna träd och snön var inte ”plogad” över huvud taget. Här var det bara att följa den upptrampade ”stig” som andra vandrare trampad upp och klättra över och krypa under fallna träd och grenar. Allt från halvsmala björkar till skapligt grova tallar låg med 10 meter mellan varandra. Denna sträcka av den breda, grusade (under snön givetvis) väg fram till den smala vandringsleden som utgör den resterande delen av vägen till Stensjön är runt 0,5-0,6 km lång och tar mig sommartid ca 20 min att knata i lugnt tempo. Idag tog det nästan det dubbla.
Till slut nådde vi slutet och nu var det 500 meter stig fram till det gamla branddrabbade området. Trots att det inte var mer än två, kanske tre personer som gått här före mig och brorsan så var denna sträcka ganska enkelt avklarad då det är ett relativt plant och öppet skogslandskap. När vi kom fram till det branddrabbade området började däremot den riktiga utmaningen, denna sträcka var inte förlåtande.
En liten panoramabild över ”öppningen” till det branddrabbade området
Men nog är det en vacker miljö, det råder det inga tvivel om!
Jag tittar ut över det kalla, vacka landskapet
Nicke tar sig en titt på det vackra snölandskapet
Denna sträcka tar mig mellan 15-20 minuter på sommaren att avverka, hela vägen genom brandområdet ner till sjön när jag knatar på. Idag var vi inte i närheten så snabba. Snön var knädjup titt som tätt och vi tog väl i runda slängor 45 minuter. Tiderna är nog inte helt exakta men ger en bild av hur utmanade terrängen var.
Nicke i en av de mer förlåtande delarna av sträckan
Till slut kom vi fram till Stensjön
Jag på väg ut till den där väl placerade lilla ön med sina tunna små träd
två decimeter ovanför mitt huvud hänger mitt drag kvar
Det var inte skönt att gå ut i t-shirt och tunn tröja i 14 minusgrader kan jag intyga. Men hellre det än min tunga jacka som hade sugit åt sig en enorm mängd vatten om isen brakat och överdelen av understället som hade varit skön att ha på sig efteråt. Isdubbar hänger stadigt runt halsen och min gamla huggkrok i handen som extra hjälp för att ta sig upp samt för att känna på isen. Skönt att huggkroken faktiskt kan fylla någon funktion eftersom jag inte gillar att använda den till fisk (köptes när jag var runt 12 och inte visste bättre).
Och där hänger den lille rackaren kvar
Min allra första Jerkbait, en Buster Jerk II i färgen Skitmörten. Alldeles ensam, frostig och kall
Nya krokar så är han redo för 2013
Uppdraget fullföljt! Nu återstod bara att gå tillbaka. Att gå hit tog nästan 2,5 timmar. Nu började det dessutom att mörkna.
Tack och lov hade vi klar himmel och en lysande måne genom det branddrabbade området
Vägen tillbaka kändes kortare och snabbare, antagligen för att vi mindes ditvägen som lång och tung. Nu hade vi dessutom tiden mot oss, det blir fort mörkt i skogen. Att temperaturen nu låg på -15 kändes dessutom i fötter och händer efter att ha stått stilla nere vid ön. Så vi knatade på för att få igång blodcirkulationen och åtminstone avverka det öppna brandområdet innan solen försvann helt bakom träden och vi kommer in i skogen igen på andra sidan.
Brorsan hade inte som jag, fleecesula i skorna, och fick låna mina extrastrumpor och två ”Heat packs” att stoppa i sina skinnhandskar för att få upp värmen lite snabbare. Lagom till vi kom ut ur det branddrabbade området försvann det sista av solen ner bakom träden och vi kom inte många meter in i skogen innan vi var tvungna att ta fram ficklamporna.
Nicke, som gick bakom mig, lånade en liten ficklampa med 9 LED-lampor i som lyste upp marken framför honom och jag hade mitt axelremsbestyckade ”lastbilshellyse” som jag väljer att kalla den. Det är tre 2×1 mm ”stora” diodlampor som lyser upp allt framför sig gott över hundra meter fram. Denna lampa är jag grymt nöjd över. Fått av min fiskebroder Micke, tack som f_n!
inte så tung som den ser ut, trots att den drivs av fyra RL020-batterier
Inte lätt att tro att dessa tre små lampor kan lysa så starkt som de gör. Stå tre meter från en vit vägg, lys på den och det svider i ögonen.
Så liiiiten ^_^
Ett träd som såg creepy ut när vi såg det genom kameran på brorsans Galaxy S3, omgivna av totalt mörker. Värt att nämna är att trädet är ca. hundra meter bort och fotat medan jag lyser på det med lampan på 50% styrka.
Till slut kom vi fram till busshållplatsen i Svartbäcken och vi hade nu gått i 4,5 timme, avverkat nästan 14,5 km och var hungriga och trötta
Skegget (låter/ser, som ThePikeFather säger, bättre ut än ‘skägget’ ) frös till is under dessa 4,5 timmar
Insidan av kragen på jackan likaså
Det var ju lagom kul att se termometern visa -5 idag, söndag och tänka tillbaka på gårdagens bravader men det var ett bra äventyr med lyckligt slut. Inte ens 15 minusgrader kan hindra mig från att hämta tillbaka ett fiskedrag och brorsan vek sig inte inför utmaningen att göra mig sällskap.
Vill tacka dig, älskade bror, för en riktigt trevlig och rolig dag!
Nu blev detta ett långt första inlägg men det får ni leva med
Till nästa gång; Skitfiske på er.
/Patte
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)