Fly for Art: En man längst världens förnämaste havsöringsvatten

En tidig morgon en vithårig man går längst ån. I Hans fotspår en liten svart hund följer så glatt. Två hästar betar på gräsmattan utanför huset, gamla och grå. Livet är långt men endast på lån.
En gammal man med en livskraft så stark. Han är ståtlig och stolt med en enorm vilja och kraft.
Han vandrar längst ån över broar, och över ängsmark.
En gammal officer han är med en rygg så rak, ett flugspö i handen han håller. I ett kast låter han linan landa mjukt över åns yta. Med vana händer över strömmen han låter flugan glida och en öring så vacker hugger med brak.
Jakt, fiske och hästar var livet han höll så kärt. Familj och vänner var lika så värt.
Många vänner över världens länder. En man med stort hjärta, som alltid med ett leende fick en att skratta.
En far, en morfar, en farfar och en fantastisk vän. Med glädje och kärlek som följde vart han än gick hän.


Natten den 21 februari tog min fantastiska och under bara morfar Göran Ulfsparre sitt sista andetag och somnade stilla in hemma på Em. Han dotter, min mamma fanns vid hans sida till sista andetaget.
Morfar hade en ett långt och händelserikt liv, som officer, som tävlingsryttare där han red VM i fälttävlan, som jägare, som husar, som flugfiskare och fiskeförvaltare vid Ems Herrgård.
Han brann för fisket och jakten vid Em. Framför allt Emån kämpade han för, för ett hållbart fiske, fisk- och fiske vård. För de magnifika havsöringarna. Han gav sig aldrig i fighten får åns bästa. Morfar satt med i styrelsen i Gustaf Ulfsparres stiftelse från dess start och arbetade aktivt tills dess att orken och kraften tog slut.
Han älskade festligheter och tackade nästan aldrig nej till en middag eller fest. Inte ens på slutet. Sista gången jag träffade morfar var på min första egna jakt på Em i december förra året. Han var så glad och strålade av lycka. När det var dags att dra sig tillbaka för hans del. Blev han buren ner i en fåtölj av gubbarna. Med morfar i täten sjöng de högt Helan går ner för trappan och han bara skrattade.
Han sjöng alltid snapps sångerna med stor inlevelse vid alla middagar. Oavsätt om han var på sjukhuset eller hemma så allt skulle han ha sig en snapps. På hans 85e födelsedag firade han den på sjukhus. Han gjorde nog både läkare och sjuksköterskor förfärade när han tog ett par snappsar under dagen.
Morfar hade en sådan enorm livsstyrka, och livsglädje. Han slutade aldrig att ge upp. Många gånger under de senaste åren som vi trodde att det var slutet. Så på ett mirakel blev han bra igen, som ett mirakel lyckades han öva upp både gåendet och minnet igen. Han fortsatte att hänga i sin trapets. Envis som synden och en kraft av hopp som få kan slå.


För mig var han världens häftigaste morfar, en förebild och idol. Han lärde mig vad styrka, livskraft och att aldrig ge upp var. Han lärde mig om ån och om fisket. Han visade vägen in på ett liv som jag inte kan vara utan. Ett liv av ödmjukhet, av glädje och av äventyr. De livet som vi flugfiskare håller så kärt. Ingen annanstans har jag mött så mycket vänskap och stöttning.
När jag var 7 år tog han mig upp på ankarkronabryggan med ett grönt litet metspö. Fick en liten mört som morfar nackade med en rutten pinne. Den där ruttna lilla pinnen fick jag med mig som batong. Den låg i morfars fönster med ett rött paket snöre runt med en namn lapp med mitt namn. En liten rutten pinne som med tiden blev torr och skör med ett blekt snöre runt sig. En pinne som påminner mig om min barndom vid Em. Då lilla pinnen fick följa med på mina fisketurer längst ån som barn.
Två år senare tog han ut mig på Pluton bryggan med ett flugspö istället. Året efter fick jag flugspöt i 10 års present och en fin liten rulle till.
Helt underbara minnen att glädjas över. Även om tiden just nu är jobbig med tårarna som aldrig slutar att rinna. En smarta av saknad och längtan efter en varm kram från morfar. Hans glada röst som glatt säger “Men hej lilla gumman!” som gör så ont.






En far, en farfar, en morfar, en vän och en stor kämpe.
Av detta jag skrivit är vad morfar var och är för mig. Tack för alla år och alla underbara minnen du gett mig och många andra. Jag och morfar var rätt lika ibland framför allt när det gäller att vara envisa som synden och aldrig ge oss. Ledde ibland till att vi rök ihop lite. Skrattar när jag tänker tillbaka på det. Till slut var det oftast någon som la ner garden. Kul hade vi ihop med många underbara stunder och middagar. Kommer nog sakna våra middagar mest. Hans goda mat och alla härliga samtal och envisheter vi delade.
Tack för allt morfar!
Vila i frid!





Morfar kommer att strös i Emån söndagen den 17 mars kl 13.00 Efter det är det minnesstund. Annonsen kommer ut om några dagar men vet att det förmodligen kommer långväga vänner för att minnas morfar. Så går ut med det här nu.
Försök att meddela om ni kommer gärna någon vecka innan, slutdatum är ej satt än.
Vill att ni tänker på Gustaf Ulfsparres Stiftelse som morfar var väldigt engagerad i. De skulle göra honom mycket glad.



Läs mer...

(Detta inlägg har postats automatiskt)