Vårvintern, också kallad den femte årstiden, är äntligen här. Det är den tid på fiskeåret som jag längtar till allra mest. Under vårvintern är det under dygnets 24 timmar tillräckligt kallt tillräckligt länge för att isen fortfarande ska vara fullt duglig att vistas på från tidig morgon till sena kvällen. Samtidigt värmer solens strålar och det blir så varmt i luften att det blir ett rent nöje att vara ute och fiska. Det gör dessutom inte saken sämre att fisket är bland det bästa på hela året.
Gäddorna börjar äta upp sig inför leken och det är stor chans att fånga sin drömgädda. Inte heller är det svårt att slå rekord i antal fångade gäddor under en dag, något vi försöker oss på ibland. Specimenfiske är kul, men ibland kan det vara roligt att testa något annorlunda.
Fotograf: Adam Thor
Fullt av action
I grund och botten är jag en tävlingsfiskare. Jag älskar att tävla. Från att jag var tio år har jag tävlat i traditionellt mete, något som kräver snabbhet och mycket kunskap. Det går ut på att fånga så många vitfiskar med så hög medelvikt som möjligt, inom en viss tid. Med andra ord, oftast är det bättre att fånga många små fiskar än att satsa på att fånga en riktigt stor. På senare år har det blivit färre och färre personer som fiskar traditionellt mete och fler har gått över till att ha blivit raka motsatsen - specimenfiskare. Specimenfiskare kan sitta ute i dagar utan att få en enda fisk bara för att vänta på den största, medan den traditionella metaren gärna vill ha action så fort han slänger i flötet och tills fisketuren är slut.
Det här med mycket action är något som har följt med mig då jag metat efter mört och braxen till gäddfisket. Visst är det en riktigt härlig känsla att fånga den där drömgäddan, men efter ett antal misslyckade ismetespass kan det vara roligt att bara bända upp smågäddor hela dagen. Det är ett härligt avbrott som ger mig och mina kompisar ny energi och en nytändning inför förhoppningen att fånga storgäddan nästa pass. När vi tar de här avbrotten och ägnar en fiskedag åt smågäddor, kan vi om vädret är rätt och allt stämmer, knappt sitta still i fem minuter för att ta en fika. Det händer något från morgon till kväll härligt!
Egengjord utrustning och laganda
Vi har under åren utvecklat vår utrustning och taktik. Det vi är mest nöjda över är våra egengjorda vippor. För att inte gäddan ska hinna svälja krokarna innan vi hinner göra mothugg måste vi se fället så snabbt som möjligt. De vanliga vipporna man kan köpa är enligt oss för dåliga för den uppgiften. De hemgjorda vipporna vi använder oss av är dels längre, dels har vi dessutom satt dit en bjällra. Som indikator använder vi två olika runda föremål - en röd julkula som syns bra när det är snö på isen, och en orangefärgad pingisboll som syns bäst när det är blankis och sol.
Taktiken är också aningen annorlunda från specimenfiske. Vid mängdfiske gör vi inte som de flesta andra och tar fället på våra egna spön. Nej, istället kör vi som ett lag, vi hjälps åt. Den som ser första fället tar första fisken och sedan håller vi den ordningen hela dagen. Enda gången turordningen ändras är om man missar två fäll i rad då har man förbrukat sina chanser och får stå över en gång, ungefär som när man hamnar i fängelse i sällskapsspelet Monopol.
Fotograf: Tobias Ekvall
Smågäddor och deras vanor
En av de viktigaste faktorerna till att få många gäddor, om inte den allra viktigaste, är att välja rätt vatten. Gärna en mindre skogssjö där fisketrycket är lågt och växtlighet runt och i sjön är stor. I små skogssjöar har vi observerat att det oftast finns mängder med smågäddor och ibland även enstaka exemplar av de som är större. Det finns inte tillräckligt med mat för att gäddorna ska hinna växa sig stora. De hinner istället dö av ålder innan de blir gammelgäddor, och utvecklar därmed en slags tusenbröderspopulation. I det här fallet, vid mängdfiske, passar detta fiskaren perfekt. Enda nackdelen är att smågäddorna gärna är så kvicka så de spottar betet innan man hinner göra mothugg. Som tur är har vi kommit på två knep som minskar antalet missade gäddor dramatiskt; det första är att smyga, verkligen smyga, fram till hålet. Tänk dig att du är en liten gäddsnipa som precis tagit en mört. Plötsligt hör du höga ljudvibrationer över dig av människor som springer mot dig. Instinkten gör att du simmar därifrån så snabbt som möjligt, vilket medför en spottad mört och bomfäll över isen. Man måste alltså vara väldigt tyst och försiktig när man tar sig fram.
Det andra knepet är att ha lagom små mörtar, två trekrokar och sedan anpassa storleken på trekrokarna efter betesfisken.
Gäddorna har en inbyggd klocka
När sedan den perfekta vårvinterdagen är kommen; kompisarna är lediga, det är högtryck, isarna är spegelblanka och solen skiner, då kommer en lyckokänsla krypande kvällen innan. Man känner sig mer levande än någonsin förut, det känns som om man är på toppen av världen och ingenting kan få en att må dåligt. Känslan kommer att i morgon kommer det bli riktigt kul, i morgon kommer dagen man längtat och väntat på. Det kommer bli en underbar dag.
Väl ute på isen, någon timme innan soluppgången, kommer den känslan man hade innan man gick och la sig, tillbaka, även om man är trött. Under vårfisket vill vi gärna ha ute alla spön innan soluppgången för att maximera antalet fångade gäddor. Vi har haft de sjukaste huggperioderna precis innan soluppgången, rekordet är fem gäddor när vi endast hunnit sätta ut tre ismetesspön.
Det konstigaste med gäddorna är att de verkar kunna klockan. Kanske har de en inställd mat och sovklocka? Den första riktiga huggperioden brukar, för oss, komma exakt vid 07.00. Nästa kommer vid 09.00 och sedan ytterligare en vid 11.00 plus minus fem minuter. Det kan komma någon gädda emellan, men det är under de hela udda klockslagen som vi får dubbel- eller trippelfäll. När sedan klockan passerat 11 börjar vi flytta spöna, allt för att maximera antalet fångade gäddor. Efter 11 är inte huggperioderna lika regelbundna och det bästa sättet att därefter få många fiskar är att dimpa ner en mört precis framför munnen på gäddan. Efter 11 ska inte gäddan hitta dina mörtar, det är du som ska hitta gäddan. Oftast låter vi spöna ligga stilla ungefär 1,5-2 timmar innan vi flyttar dem, med undantag för om vi fått något hugg. Då kan de få vara kvar några minuter extra.
Livskvalité och nytändning
När sedan solen håller på att gå ner brukar vi sitta och titta på när de sista strålarna försvinner bakom granskogen. Det har huggit gäddor från morgon till kväll och benen värker efter allt springande, det bränner i ansiktet efter en heldag ute i solen. Kaffet står halvdrucket och kallt bredvid karpstolen men det gör absolut ingenting. Man har fått komma ut i naturen, haft det riktigt kul, umgåtts med trevligt sällskap, varierat fisket och bara njutit av livet. Med andra ord, det här är livskvalité! Och inte nog med det, vi har fått precis det vi behövde efter en lång vinter - en nytändning över att fånga den tjockaste, längsta och allra största gäddan dittills.
Fotograf: Tobias Ekvall
Skrivet av Tobias Ekvall