Läs artikeln i måndagens DN om Moraån!
Moraån är ett av länets viktigaste vattendrag för havsöringens reproduktion. Dessvärre finns en gammal damm som i nuvarande skick utgör ett effektivt vandringshider. Dammen kom tydligen till på 1400-talet då man exploaterade ån för, antar jag, att driva en kvarn. I vart fall tyder dammens namn, Nykvarnsdammen, på detta. Nu fyller dammen inget sådant syfte men den finns där. De kringboende tycker att det är en trevlig miljö med en vattenspegel och fågelliv.
Sportfiskarna, Stockholms stad och Länsstyrelsen tycker att det är självklart att det vandringshinder dammen utgör ska undanröjas men de kringboende har bildat en intresseförening och förvarar dammen med näbbar och klor. Ett av deras argument är att "dammarna med omgivning är centrala för att förstå bygdens historia". Det handlar alltså om något slags kulturellt bevaradevärde.
Att man förr inte förstod vikten av att bevara öringens reproduktionslokaler eller att man, på det stora hela, struntade i det när andra intressen gjorde sig gällande vet vi redan. Vårt lands historia är, dessvärre, överfull med bevis på hur lax- och öringvatten våldtagits. Det är inge historia och inget kulturarv att vara stolt över. Riktigt perverst blir det när man, som Föreningen Moraåns Vänner tydligen gör, hävdar kuturvärden som ett argument mot att nu försöka ställa till rätta det som en gång brutits. Naturligtvis är det möjligt att ordna så att öringen kan vandra längre upp i ån utan att invånarna i bygden kring dammarna blir kulturhistoriskt alienerade.
Bevarandet av vår vilda öringstam får ses som ett riksintresse. Reproduktionsbetingelserna i Moraån har betydelse för öringstammen (och fisket) i den södra delen av Stockholmsskärgården. Det är helt enkelt inte rimligt att en liten lokal intressegrupp, i vart fall inte med argument som de vilka framgår av artikeln, tillåts obstruera nödvändiga fiskevårdsåtgärder.
Moraån är ett av länets viktigaste vattendrag för havsöringens reproduktion. Dessvärre finns en gammal damm som i nuvarande skick utgör ett effektivt vandringshider. Dammen kom tydligen till på 1400-talet då man exploaterade ån för, antar jag, att driva en kvarn. I vart fall tyder dammens namn, Nykvarnsdammen, på detta. Nu fyller dammen inget sådant syfte men den finns där. De kringboende tycker att det är en trevlig miljö med en vattenspegel och fågelliv.
Sportfiskarna, Stockholms stad och Länsstyrelsen tycker att det är självklart att det vandringshinder dammen utgör ska undanröjas men de kringboende har bildat en intresseförening och förvarar dammen med näbbar och klor. Ett av deras argument är att "dammarna med omgivning är centrala för att förstå bygdens historia". Det handlar alltså om något slags kulturellt bevaradevärde.
Att man förr inte förstod vikten av att bevara öringens reproduktionslokaler eller att man, på det stora hela, struntade i det när andra intressen gjorde sig gällande vet vi redan. Vårt lands historia är, dessvärre, överfull med bevis på hur lax- och öringvatten våldtagits. Det är inge historia och inget kulturarv att vara stolt över. Riktigt perverst blir det när man, som Föreningen Moraåns Vänner tydligen gör, hävdar kuturvärden som ett argument mot att nu försöka ställa till rätta det som en gång brutits. Naturligtvis är det möjligt att ordna så att öringen kan vandra längre upp i ån utan att invånarna i bygden kring dammarna blir kulturhistoriskt alienerade.
Bevarandet av vår vilda öringstam får ses som ett riksintresse. Reproduktionsbetingelserna i Moraån har betydelse för öringstammen (och fisket) i den södra delen av Stockholmsskärgården. Det är helt enkelt inte rimligt att en liten lokal intressegrupp, i vart fall inte med argument som de vilka framgår av artikeln, tillåts obstruera nödvändiga fiskevårdsåtgärder.