Den tidiga våren är nyckfull, det är inget nytt. Av den anledningen är det ganska märkligt att man blir lika bitter och besviken varje gång det blir bakslag, temperaturmässigt.
Jag var ut med gummijollen igår igen på ett kort eftermiddagspass i åmynningen. Det öppna vatten som mötte mig var mindre än 5% av dess storlek för två veckor sedan. Röv! Det låg till och med lite snö på samma ställen där jag nyligen fiskat. Det enda som var öppet var förstås remsan närmast själva mynningen där det också är som grundast. Min första tanke var att direkt åka upp i den djupare ån igen för att prova där istället. Det kändes lönlöst att ens försöka i det iskalla vattnet men jag gjorde ändå det.
![]()
Det var som befarat helt dött, nästan. Ett halvhjärtat nafs och en snipa som krokade av sig själv vid båtkanten blev resultatet på drygt en timmes fiske. På väg tillbaka i ån provade jag på ett par ställen men strömmen är fortfarande lite för stark med få bakvatten dessutom. Det blev inga fiskar i ån men positivt var ändå att jag för första gången i år såg betesfisk röra sig ytan. Det är på gång. Min otålighet känner knappt några gränser. Det är väl därför jag slänger mig iväg på dessa korta turer trots att jag inser att rådande omständigheter gör det hela snudd på omöjligt. Men skärgården då, som bara ligger 4,5 mil bort, kanske ni undrar? Jo, den tanken finns förstås men det tar så mycket mer tid i anspråk. Tid jag för tillfället inte har. Det fanns faktiskt en liten plan att sticka till Hargshamn under gårdagen men det blåste för mycket för en liten gummijolle.
Nu på lördag verkar det däremot som om jag ska till Östhammar för en heldag i gäddans tecken. Gymnasiekamraten Johan ringde och frågade om jag ville följa med ut i hans svärföräldrars båt. Jag nästan skrek ut mitt jaaaaaaaa!!! Förutsättningen är förstås att han först ska få i båten och kolla att de tänkta vikarna är isfria. Jag håller tummarna, hårt!
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Jag var ut med gummijollen igår igen på ett kort eftermiddagspass i åmynningen. Det öppna vatten som mötte mig var mindre än 5% av dess storlek för två veckor sedan. Röv! Det låg till och med lite snö på samma ställen där jag nyligen fiskat. Det enda som var öppet var förstås remsan närmast själva mynningen där det också är som grundast. Min första tanke var att direkt åka upp i den djupare ån igen för att prova där istället. Det kändes lönlöst att ens försöka i det iskalla vattnet men jag gjorde ändå det.
Det var som befarat helt dött, nästan. Ett halvhjärtat nafs och en snipa som krokade av sig själv vid båtkanten blev resultatet på drygt en timmes fiske. På väg tillbaka i ån provade jag på ett par ställen men strömmen är fortfarande lite för stark med få bakvatten dessutom. Det blev inga fiskar i ån men positivt var ändå att jag för första gången i år såg betesfisk röra sig ytan. Det är på gång. Min otålighet känner knappt några gränser. Det är väl därför jag slänger mig iväg på dessa korta turer trots att jag inser att rådande omständigheter gör det hela snudd på omöjligt. Men skärgården då, som bara ligger 4,5 mil bort, kanske ni undrar? Jo, den tanken finns förstås men det tar så mycket mer tid i anspråk. Tid jag för tillfället inte har. Det fanns faktiskt en liten plan att sticka till Hargshamn under gårdagen men det blåste för mycket för en liten gummijolle.
Nu på lördag verkar det däremot som om jag ska till Östhammar för en heldag i gäddans tecken. Gymnasiekamraten Johan ringde och frågade om jag ville följa med ut i hans svärföräldrars båt. Jag nästan skrek ut mitt jaaaaaaaa!!! Förutsättningen är förstås att han först ska få i båten och kolla att de tänkta vikarna är isfria. Jag håller tummarna, hårt!
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
